Antikakademin

Många gånger kan jag förundras över hur billigt man kan köpa antika möbler. Visst klubbas toppexemplar av kända snickare som Haupt eller Linning för höga belopp hos de stora auktionshusen, men vanliga bruksmöbler som använts av folk i gemen verkar inte vara uppskattade efter förtjänst i Sverige. Det kan bero på att vi har ett förhållandevis stort antal föremål från gångna tider som har bevarats fram till våra dagar bl a eftersom vi har förskonats från många krig. Till skillnad från t ex Norge har vi också haft en relativt stor adel som hade möjlighet att införskaffa och gärna ville visa upp sin tids statusprylar. Sådana tankar går genom mitt huvud när jag samtidigt råkar titta på två olika skåp, ett från Ikea och ett annat på auktion.

Skåpet från Ikea är ett enkelt och snyggt skåp som passar in i många hem. Fabrikstillverkat av spånplatta och plast levereras det i ett platt paket som ger några timmars sysselsättning med montering. Pris 846 kr.

Det äldre väggskåpet är värderat till 600 kr av auktionsfirman och när detta skrivs ligger det senaste budet på 300 kr. Inklusive provision blir priset ungefär detsamma för båda skåpen. Skillnaden är att den som köper det antika skåpet får en möbel som en skicklig snickare för över 200 år sedan tillverkat av handhyvlat virke sammanfogat med limmade träplugg som han egenhändigt kokat limmet till. Målningen utfördes givetvis för hand och målaren fick själv riva färgämnet och blanda till färg av linolja och terpentin. Det här lilla charmiga skåpet har hållit i över 200 år och kommer säkerligen att överleva länge än utan att tära på våra ändliga resurser. Hur länge håller Ikea skåpet?

På auktion kan det bli väldigt dyrt eller väldigt billigt om det inte blir normalpris. För en tid sedan hittade jag ett par barockljusstakar i mässing på auktion. Stakarna hade tydligen gått av och var klumpigt lagade med tenn men i övrigt är de helt underbara och från ca 1750. Normalpris på en auktion ligger på ca 3000, men jag chansar och lägger ett lågt bud på 600 kronor.
När jag just har glömt bort det hela får jag till min glädje veta att jag vunnit auktionen för bara 600 kronor, rena fyndpriset. Spänningen är stor när jag ska öppna paketet och jag kan snabbt konstatera att ljusstakarna är mycket fina och har en patina som bara kan uppstå genom att de brukats under hundratals år. Kan jag nu bara få bort tennlagningarna så kommer de bli ännu finare.

Hemma i verkstaden börjar arbetet med att smälta bort tennet med hjälp av en varmluftspistol som ger 600 grader. Efter lite finputsning är nu nästan allt tenn borta och jag kan börja laga dem med kemisk metall bestående av två komponenter som bakas ihop till en massa som, när den har stelnat, blir hård som metall. På den här typen av ljusstakar är ljuspipan sammanfogad med foten med hjälp av en grov handfilad gänga som efter århundranden av skruvande har blivit utsliten. Jag fyller ut även de slitna gängorna med kemisk metall så att ljusstaken blir stabil. 

Nu ska jag leta fram ett par vackra stearinljus, tända dem och luta mig tillbaka och känna att jag har gjort en kulturgärning genom att efter bästa förmåga ha återställt stakarna till deras ursprungliga utseende. Tänker på att just de här ljusstakarna kanske vid tiden för Gustav III födelse kan ha stått på hedersplatsen i en låg stuga på landet när husfar läste högt ur bibeln i skenet från ljusen. När kungen mördades hade de kanske redan hunnit ärvas av nästa generation. Senare kan de kan ha blivit undanställda på en vind när elektriciteten gjorde sitt intåg, för att till sist plockas fram igen när levande ljus blev en inredningsdetalj i stället för en ljuskälla. Av en slump har de här vackra ljusstakarna nu hamnat i min ägo, men jag får ju faktiskt bara låna dem av kommande generationer som förhoppningsvis får njuta av dem i ytterligare några hundra år, så jag hoppas att min lagning ska hålla länge.

Bra, bättre och bäst. Ni som tittar på Antikrundan i TV känner säkert igen gissningstävlingen där publiken får se tre olika föremål och värdera dem efter vilken som har högst, mittemellan och lägst värde. Inspirerad av detta och andra liknande tävlingar så utmanar jag nu mina läsare med två terriner. Den ena är värd 15000 kr och den andra 1800 kr. 

Vilken är mest värd? Lämna ditt svar i kommentarerna till det här inlägget. Jag återkommer med rätt svar och då får ni även veta mer om dem.

Foto från Millqvist antik, Upplandsgatan 23 Stockholm.

Terrinen till vänster i gul nyans är den mest värdefulla, ca 15000kr. Den är inte i porslin utan fajans, en typ av lergods, med en tät tennglasyr, där man försökte imitera porslin, eftersom man i Europa inte ännu hade lyckats avslöja hur kineserna framställde porslinet. Porslinets hemlighet vaktades noga av kineserna och avslöjades år 1708 i Dresden, Tyskland. Terrinen är fransk från Moustiers, mitten av 1700-talet. 

Den blå terrinen som alltså är värd ca 1800 kr är i porslin (flintgods), kommer från Gustavsberg och är från den senare hälften av 1800-talet. Dekoren heter Ecclesial. Jag antar att namnet syftar på kyrkorna i dekoren.

När jag för många år sedan besökte en gammal landsortskyrka drogs min blick till en vacker ljuskrona. Den strålade av ljus som reflekterades så att mässingen blev till guld. Det var då drömmen om att själv äga en mässingskrona slog rot i mig och nu har jag äntligen fått tag på en

Ljuskronorna som hänger i många kyrkor är pampiga saker som ofta har två våningar med ljushållare. Ljuskronorna tillverkades från början i England, Tyskland, Holland och övriga Europa men en del kronor tillverkades också i Sverige. Man kan se skillnaden genom att på en engelsk krona utgår ljusarmarna från mitten av själva kulan medan armarna på de tyska och holländska kronorna utgår ovanför kulan. Av inskriptionerna kan man se att ljuskronorna ofta är gåvor till kyrkan från välbeställda församlingsmedlemmar. Det är lätt föreställa sig vilken upplevelse det måste ha varit att på 1600- eller 1700-talet komma till kyrkan från en låg och mörk stuga och se de tända kronorna bada i ljus. Där hemma utgjordes belysningen kanske bara av tjärbloss och skenet från elden i den öppna härden. Kanske fick man rentav en försmak av det himmelska livet efter detta när man steg in i kyrkan.

Den krona som nu är i min ägo var kraftigt anlöpt i metallen så den första åtgärden blev att putsa den, det var ett styvt jobb som inleddes med vanligt mässingsputs men det hade ingen större effekt. Det vara bara att börja om, denna gång med den finaste stålullen och ett metallputsmedel, nästan en hel tub putsmedel gick åt. Min arbetsinsats belönades dock rikligen, resultatet blev över förväntan och nu lyser ljuskronan som guld igen.

Av detaljerna att döma är kronan troligen från tidigt 1700-tal. Den är ihopsatt med en liten kil längst upp under duvan, längre fram använde man en mutter i stället för kil. Järnstången som håller ihop kronan är handsmidd och inte ett fabrikstillverkat rundjärn som man kan se i kronor från senare tid. Om man studerar mässingen närmare märker man också ett antal missar i gjutningen i form av små hål.  Det kommer sig av att man inte kunde legera mässingen med ren zink, det lärde man sig först i mitten på 1700-talet.
Eftersom inga delar är exakt lika passar varje del bara på sin särskilda plats. Ljushållarna och reflektorerna är därför märkta med ett antal små prickar som anger var respektive del ska sitta. En annan detalj är de sex små duvorna runt kronan och den stora duvan som tronar högst upp, kanske är de en symbol för fred eller den helige ande.

 Nu är det snart dags att tända ljusen i kronan, njuta av guldglansen, kanske smaka på ett glas djuprött vin och tänka på tiden före TV och stark elektrisk belysning.

Fotnot: Mässing är en legering av koppar och zink, därav namnet mässing, med-zink. Det är svårt att med blotta ögat skilja mässing från brons, som är en legering av koppar och tenn.

När prinsessan Madeleine planerade sitt bröllop fångades hon på bild med en väska av lyxmärket Goyard. Enligt expressen som ju är en ”pålitlig källa” så är prinsessan en av de få som bär detta märke. Samma källa upplyser om att man genom att bära en väska av märket Goyard tillhör en liten väl insatt klick. Dessa väskor kan endast köpas i företagets egna butiker, i Europa finns blott fyra butiker, tre i Paris och en i London.

Goyard har en lång historia som tillverkare av exklusiva väskor och koffertar. Föregångaren startade i Frankrike redan 1792 och på 1850-talet tog man namnet Goyard efter den dåvarande ägaren. Företaget har haft samma adress, Rue Saint-Honoré i Paris sedan 1834. Väskorna tillverkades i ett eget framtaget material som kallas Goyardine canvas vilket består av en blandning av linne, bomull och hampa. Denna kombination av material sägs göra väskan både vattensäker genom hampan och temperaturreglerande genom linnet.

På Ladans antikrunda (se www.ladanoraker.se) dök det upp en föregångare till prinsessan Madeleines väska även den av märket Goyard. Det var en fantasieggande koffert med en rad märken från hotell runt om i Europa.

Mönstret på väskorna utgår ifrån bokstaven Y som ingår i namnet Goyard och är i stort sett detsamma som på 1800-talet. I en av bokstäverna återfinns hela namnet Goyard och den som tittar riktigt noga kan se att även adressen, Rue Saint Honoré, döljer sig där.

Kofferten är så snillrikt konstruerad att man kan lyfta ur en insats så att man slipper böja sig för varje sak som ska packas ner.

När jag betraktar den gamla kofferten kan jag för mitt inre öga se ett stadsbud lasta ur kofferten från ett tåg draget av ett frustande ånglok, medan ett förnämt sällskap hämtas upp av en automobil för att åka hem till sitt residens. Under tiden ljuder det ur högtalarna: Stadsbud till spår tre, stadsbud till spår tre. Slutligen visslar tåget och stånkar iväg. Vem vill inte äga en koffert med en sådan historia?