Visst liknar detta så kallade konsolur i rokoko en dam. Midjan är smal, höfterna breda, små fina fötter och en hatt på huvudet. Inget modernt genusperspektiv precis, men vi får tänka på att detta ur designades i mitten av 1700-talet. När jag köpte uret hade det blivit ommålat i en mahognyliknade färg som sedan hade börjat flagna. På bilden nedan ser det finare ut än det var i verkligheten.
Enligt uppgift hade man inte testat om verket fungerade. Det fattas dessutom något i toppen av uret och i botten på konsolen, så det ser lite avhugget ut.
Mitt projekt är nu att försiktigt skrapa fram originalfärgen och retuschera där den är skadad. Den nuvarande färgen passar inte alls till uret. Jag tror att man ville få det att se ut som ädelträ i stället för målad furu. Skrapningen blev ett omfattande arbete eftersom jag måste plocka ut urverket och glasen på sidorna för att komma åt ordentligt. Att nästan alla ytor är buktiga försvårade ytterligare arbetet med skrapningen. Originalfärgen visade sig vara en gammalrosa färg som Kulturhantverkarna i Stockholm hjälpte mig att blanda till. Det blev en äkta linoljefärg som jag använde till retuscheringen. På insidan bakom pendeln var det målat med svart kletig färg som jag varsamt tvättade bort med thinner. Till min förtjusning och förvåning dolde sig denna underbara rokokoros under färgen. Det är ren lycka när man hittar något sådant. Och eftersom damen fick en ros i sin barm har hon nu fått namnet Carmencita efter Evert Taubes sång.
Nu återstod bara att komplettera det som fattades i botten och toppen. På liknande ur sitter det ett guldfärgat klot både uppe och nere, så jag köpte två träkulor på Panduro hobby och målade med guldfärg. Dessa två klot satte pricken över i-et.
Till min lycka visade det sig att urverket gick bra och det slår slag varje kvart
Värdet på uret uppskattar jag nu efter renoveringen till ca 10000 kr.
Nu fattas bara Fritiof, kan du hitta honom?
Jag såg tyvärr inte till honom på klockan men han är väl på väg över Pampas fortfarande