På en gårdsfest i vår förening får jag höra en intressant historia av en granne. Hon berättar att hon en natt vaknar och behöver ta sin medicin. Hon går ut i köket och när hon sömndrucken trevar efter medicinen i ett av köksskåpen upptäcker hon plötsligt ett dolt utrymme i skåpet. Hon sticker in handen och får fram en mycket gammal flaska med en vacker etikett. På flaskan sitter en hälsning med tack för gott samarbete under 1953 så den måste ha befunnit sig i det dolda utrymmet i hela 67 år.
Det har säkert bott ett 10-tal hyresgäster i lägenheten under den tiden utan att någon har hittat den. Förrän nu. Till min glädje får jag följa med in och titta på flaskan och det dolda utrymmet i skåpet.
Flaskan innehåller konjaken Augier Frères & Co Roi Soleil. Augier är den äldsta konjaksfirman i Frankrike, etablerad redan 1643. Konjaken destillerades i en så kallad Chantais, en destillationsapparat konstruerad för att ge den bästa smaken. Den tillverkades troligen på 1930-talet och lagrades sedan för att säljas i den här flaskan 1953.
Värdet på flaskan ligger någonstans mellan 5 000 kr till 10 000 kr – inte dåligt att hitta en sådan raritet i sitt köksskåp! Nu får vi se om flaskan öppnas vid nästa gårdsfest eller om den ska återföras till sitt gömställe.
Varje söndag är det loppmarknad på Hötorget i Stockholm och så snart jag har möjlighet tar jag en runda i förhoppning att jag ska hitta något spännande.
Som alltid på loppisar varierar utbudet stort och vid ett tillfälle fanns det något så ovanligt som föremål från det nedlagda Tullmuseet, bland annat en väska och en livrem med lönnfack för smuggling.
Utbudet av konst brukar vara ganska stort och varierande, vid ett tillfälle hittade jag en oljemålning från 1700-talet som jag tyvärr missade när jag tveksamt lade tillbaka den på bordet och en annan köpare snabbt nappade åt sig den.
Och var kan man hitta äkta hötorgskonst om inte på Hötorget? Det finns ett stort utbud av den sortens konst och priset brukar ligga på runt 100 kronor för en oljemålning.
Hötorgskonst är enligt Nationalencyklopedin en benämning på en ”kommersiell tavelproduktion med icke professionellt utförande”. Den är också rutinmässigt utförd i långa serier. Enligt Norstedts uppslagsbok 1948 är det en benämning på tavlor utan konstnärligt värde, vad nu det kan vara. Ett sätt att identifiera hötorgskonst är att studera och jämföra motiven; om ett motiv återkommer ofta kan man misstänka att det kan röra sig om hötorgskonst. Exempel på sådana återkommande motiv kan vara en älg på en myr, en fiskargubbe iförd sydväst med en pipa i munnen eller, som på bilden ovan, ett fjäll med sjö och skog. Ofta är det varken undermåligt material eller dålig teknik utan man kan kanske säga att konstnären inte har varit tillräckligt självständig i utförandet. Tavlan ovan blir så att säga definitionsmässigt hötorgskonst då den säljs på Hötorget för 100 kronor. Själv tycker jag att en del av dessa tavlor är riktigt trevliga.
Som kontrast till tavlor, kaffeserviser för några hundringar och ljusstakar för en tia hittade jag förra våren en pilspets från vikingatiden (ca 1000-talet). Enligt informationstexten skulle den vara lagligt förvärvad från en privat samling i Frankrike.
För 700 kronor kunde den ha blivit min men eftersom det förekommer en rad förfalskningar och kopior av den här sortens föremål avstod jag. Se mitt tidigare inlägg om förfalskning i Paris: Förfalskade antikviteter löpande band
Men en solig söndag på Hötorget åtföljt av kaffe med kanelbulle kan uppväga att jag inte fick med mig en tusenårig pilspets hem
Min blick sveper över varorna som är till salu i loppisen men hittar bara det vanliga utbudet av glasvaser, kaffekoppar, ljusstakar och annat som inte väcker min köplust. Men så faller blicken på något mer udda som står på sniskan i ett hörn. Det är en ganska smutsig och lite medfaren lottautomat men något gör mig intresserad. Jag frågar lite spelat förstrött vad den kostar och säljaren svarar att eftersom den bara fungerar med de gamla enkronorna och nyckeln saknas så jag ska få den för 450 kr. Något senare kånkar jag, 400 kr fattigare, iväg med den blytunga automaten.
Väl hemma i min verkstad upptäcker jag att det är något som skramlar i automaten och nu vill jag se hur den ser ut på insidan. Låsen lyckas jag dock inte få upp så jag får lov att ta hjälp av borren. Automaten innehåller fortfarande lotter och det som skramlade var ett par vikter som ska hålla lotterna på plats i sina magasin. Efter en grundlig rengöring och efter att ha knackat ut några bucklor i plåten är det dags att testa automaten. Kommer den att fungera? Lyckligtvis ligger det en gammal enkrona i den och jag släpper ner den i myntinkastet. Det visar sig att automaten fungerar felfritt och jag får ut en lott – tyvärr visar det sig vara en nitlott. I toppen av automaten finns en lampa som inte fungerar men jag drar nya ledningar och nu lyser texten framför lampan som den ska.
Maskinen är märkt med Sterners Specialfabrik AB i Dala Järna och enligt en skylt på insidan är den tillverkad 1975 d.v.s 44 år gammal. Sterners finns kvar ännu i dag och drivs av tredje generationen Sterner men idag tillverkar man automater som är anpassade för vårt kontantlösa samhälle i stället för denna automat som är tillverkad för enkronor. Det var 1946 när Erik U Sterner såg en varuautomat i USA som han bestämde sig för att tillverka denna nymodighet i Sverige. Många olika automater tillverkades för t.ex solarier, toaletter, biltvättar mm. Det stora genombrottet kom på 1950 talet då man började tillverka frimärksautomater till Posten. Visst påminner lottautomaten rätt mycket om frimärksautomaterna?
Det är en snillrik mekanism som genom att kontrollera myntets storlek och vikt avgör om det är en enkrona eller inte. Myntet faller ner på en bana och om det har rätt vikt så slår det undan en spärr och lotten frigörs genom att man drar i handtaget.
Enkronan landar i tratten vid pilen
Automaten går faktiskt att använda än i dag eftersom det visade sig att den nya femkronan fungerar i den.
Automaten har tillhört Melleruds IF och har kanske suttit vid någon idrottsplats där man har kunnat stödja klubben genom att köpa en lott. I dag är det inte många som bär omkring på mynt i plånboken så försäljningen skulle nog gå lite trög men som nostalgipryl kommer den att pryda sin plats.
Om man befinner sig på Riddarholmen i Stockholm och går den lilla namnlösa gränden som går från Tryckerigatan mot Birger Jarls torg kommer man så småningom fram till Schering Rosenhanes palats från 1650-talet. I klippan under palatset finns en järnlucka och en skylt strax intill upplyser om att detta är normalhöjdpunkten för Sverige år 1900. Punkten är ingraverad i en silverstav som är fastsatt i klippan och som skyddas av den ordentligt låsta luckan. Undrar vem som har nyckeln.
Under 1800-talet pågick ett antal undersökningar för att kartlägga landet och även höjder skulle mätas in. Den första precisa mätningen genomfördes 1886-1905 under ledning av P.G. Rosén vid generalstaben. Ett stort antal fixpunkter mättes och som nollnivå bestämde man sig för medelvattenytan i Stockholm år 1900. Den här punkten mättes in till 11,800 m över medelvattenytan och benämndes normalhöjdpunkten.
Eftersom generalstaben på 1800-talet inrymdes i Schering Rosenhanes palats placerades normalhöjdpunkten under palatset.
Numera har vi en europeisk normalhöjdpunkt som ligger i Amsterdam, men den gamla svenska normalhöjden sitter kvar som ett minne av en tid då Sverige höll på att kartläggas och långt innan Google Earth fanns.
På Repslagargatan i Stockholm döljer sig något så unikt som ett i drift varande industriminne från 1862, Almgrens sidenväveri. Här arbetar Sonja Enbuske med samma vävstolar som väverskorna använde för över 150 år sedan. Då var detta en stor industri där man vävde sidentyger för en rad olika ändamål. En stor artikel var de sidenschalar som det var vanligt att kvinnor bar på den tiden. Idag är däremot det mesta som vävs specialbeställda sidentyger till exklusiva inredningar i exempelvis de kungliga slotten.
Grundaren till väveriet, Knut Almgren, lärde sig att använda jacquardtekniken under sin tid som gesäll i Lyon, Frankrike. Han lyckades senare, trots att det var strängt förbjudet, smuggla ut en jacquardvävstol ur Frankrike. Åter hemma i Stockholm kunde han starta ett sidenväveri som använde sig av den modernaste tekniken.
De olika mönstren som vävs i Jacardvävstolen styrs av en mekanisk dator som programmeras via hålkort. Visst är denna dator mycket vackare än en modern.
Styrningen till en Jacardvävstol
Hålkorten styr mönstret på väven
I den stora vävsalen står ett antal vävstolar som alla är fullt funktionsdugliga men det är bara två stycken som används samtidigt. En hel dag tar det mig att väva ca 1,5 meter siden i vävstolen, berättar Sonja, och då har jag gjort ungefär 12 000 stycken inslag. Ett inslag motsvarar att skytteln har gått en gång genom varpen och en tråd har lagts till väven, säger Sonja. Skytteln förs manuellt genom varpen och varptrådarna för upp och ner med hjälp av en pedal. Inte undra på att det är ett exklusivt material som kostar en hel del pengar.
Sidenslipsar från Almgrens, pris 2440
Den ursprungliga väveriverksamheten bedrevs ända fram till 1974 och än i dag står vävstolarna, redo att användas, kvar i den charmiga lokalen.
Alla vi som är uppvuxna med en telefon som satt fast i väggen och bara kunde användas till telefonsamtal kommer säkert ihåg kobratelefonen, en spännande nyhet som ändrade uppfattningen om hur en telefon skulle se ut. Tidigare telefoner av svart bakelit var ganska klumpiga med en lur som lyftes av när man skulle ringa upp eller besvara ett samtal. Men nu fanns plötsligt en telefon med både telefonapparat, nummerskiva och lur i ett. LM Ericsson lanserade telefonen 1956 och den blev snabbt populär och ett måste i designmiljöer; de första beställningarna övertecknades med 500 procent. Den som lyckades få igenom sin beställning av den eftertraktade telefonen hos Televerket måste sedan, innan den kunde tas i bruk, invänta en montör för att få den separata ringklockan upsatt på väggen.
Telefonen lanserades också internationellt och blev en succe till och med i USA. I början var telefonbolagen i USA skeptiska till att tillåta Kobran i sina nät men gav så småningom med sig. Till att börja med blev den tillåten på sjukhus då den var bekväm att använda för sängliggande. I USA försökte telefonbolaget Bell att designa en telefon som skulle konkurrera med Kobran. Den kallades Trimline men den blev inte samma succé som Kobran.
Tidig Trimline telefon från Western electric. Foto public domain
Kobra är egentligen ett smeknamn som givetvis kommer av likheten med en Kobra orm som vaksamt har rest sig, det riktiga namnet är Ericofon. I USA kunde kunderna välja mellan 18 olika färger medan vi i Sverige fick välja mellan röd, blå, grå, grön och benvit. Kobran var en fantastisk framgång och omtalas som en av de 20 viktigaste industridesignerna under 1900-talet, till och med på MOMA, konstmuseet i New York, finns ett exemplar. Det gavs även ut ett frimärke med svenska uppfinningar där Kobran är avbildad tillsammans med trepunktsbältet för bilar och den trekantiga mjölktetran.
Från början tillverkades telefonen i två delar med en längsgående skarv. Denna äldre typ av Kobra är cirka 23 cm hög men runt 1960 började telefonen göras i ett enda stycke. Detta krävde en ändring i utseendet så att den översta delen fick en annan vinkel och telefonen blev nu cirka 21 cm hög. Om du har en Kobra så kan du se om den är av äldre eller yngre typ.
Den äldre typen av telefon till vänster
Utformningen av Kobran var ett samarbete mellan flera designers, bland andra Ralf Lysell, Hans Gösta Thames och Sven Ture Åberg som arbetade under ledning av Hugo Blomberg. I USA hade Blomberg redan 1946 tagit patent på en prototyp som sedan utvecklades under flera år innan den slutliga versionen av Kobran hade testats och godkänts av LM Ericsson.
Telefonen tillverkades fram till till 1972 men till LM Ericssons 100-årsjubileum 1976, designades en ny variant som uppdaterades med display för nummerpresentation och knappsats. Denna telefon blev dock ingen succé.
Kobratelefonen har nu börjat tillverkas igen med modern elektronik och knappsats under namnet Scandiphone.
För bara för 10 år sedan var Kobran ett samlarobjekt som kunde säljas för upp till 1 000 – 1 200 kronor. I dag verkar marknaden vara mättad och antalet samlare har minskat så att man idag kan få tag på ett exemplar i någon av de vanligaste färgerna för 100 – 300 kronor, något mer kan man behöva betala för en ovanligare färg.
Om du undrar hur man ska hålla en kobra rätt så kan du se det nedan på bilden från patentansökan.
Eftersom jag inte längre ringer med Kobran så kan den i stället göra tjänst som lampa med hörtelefonen utbytt till en ledlampa.
Kanske är det dags att bläddra igenom högen av gamla visitkort som ligger och skräpar. Det kan vara värt stora pengar på samlarmarknaden. Hos auktionsfirman RR Auctions i Boston USA bjöds nyligen ett visitkort ut med utropspriset 200 dollar, knappt 2 000 kr. När klubban väl föll hade budet gått upp till hela 6 259 dollar (inklusiver avgifter) vilket med dagens växelkurs motsvarar cirka 56 000 kr.
Kortet hade troligen inte betingat ett lika högt pris på en auktion i Sverige så om man har något liknade att sälja så är det viktigt att använda rätt säljkanal för att hitta rätt köpare och få ut högsta pris. Som alltid gäller att värdet på en vara inte bara beror på vad man säljer utan också var den säljs och hur den marknadsförs.
Visst är det fascinerande att det finns personer som värdesätter ett visitkort med en ”liten skada i överkanten” så högt. Och detta trots att det varken var signerat eller fanns någon intressant anteckning på det.
Så här inför julen är det många som plockar fram sina prydnadstomtar, både nyare och sådana som funnits längre i familjen. Det finns en uppsjö av olika tomtevarianter och ibland får jag frågan om de lite äldre tomtarna kan vara värda något. Och ja, vissa tomtar är mer värda än andra.
För 100 – 200 konor går det så här i juletid att få tag på en tomte från 1900-talets senare del, t ex som den ca 10 cm höga figuren på bilden nedan. Tomtarna brukar vara tillverkade av keramik eller gips.
Det finns tomtar som är mer värdefulla men de är ofta lite äldre, från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. De kan vara handmålade, är mer detaljerade och utstrålar mer personlighet än de modernare tomtarna. Här är ett exempel på en tomte som klubbats på Göteborgs auktionskammare för 3 200 kronor.
Bland mina personliga favoriter finns Lisa Larssons tomtar som har en särskild plats i mitt hjärta. Den här charmiga tomten klubbades för 950 kronor på Herrljunga auktionsverk.
Men allt är inte pengar så fundera nu inte för mycket på familjetomtens eventuella marknadsvärde. Njut av julen och de minnen från barndomens jular som bara din egen familjeomte kan framkalla.
Den röda tyginredningen har kommit till under senare tid
Jag arbetar bland annat med värderingar för klue.it och ibland händer det att jag får hjärtklappning när jag får in ett föremål. Det var precis vad som hände när jag såg bilderna på det här vackra skrinet. Kunden hade hittat det när hon rensade bland en massa skräp och undrade nu vad det kunde vara och om det möjligen kunde ha något värde.
Föremålet visade sig alltså vara ett mycket gammalt skrin i järnplåt. Notera den intrikata låsmekanismen och bladornamenten på låset. På skrinets sidor kan man se fler bladornament och något slags fantasidjur. Visst är skrinet både vackert och intressant, det måste ha tillhört en högreståndsperson. Ännu idag kan det användas till förvaring av småsaker, på samma sätt som man gjorde för mer än 350 år sedan fast då kanske det handlade mer om värdesaker med tanke på det fina låset. Skrinet är i barock och troligen från början eller mitten av 1600-talet.
Värdet kan jag tyvärr inte uppge i det här sammanhanget.
Sensmoral: Innan du slänger ditt gamla skrin eller något annat som ser gammalt ut så kan det vara bra att låta någon titta närmare på det. Ett tips är att skicka in bilder till www.klue.it
Dekoren av blad och ett fantasidjur. Bilden är blåtonad för att att dekoren ska synas bättre
I närheten av Kråkshult i Eksjö kommun bodde en gång mina morföräldrar och i den gamla skolan där min mamma en gång lärde sig läsa och skriva har man nu öppnat en loppis. På ett bord får jag syn på två gamla dokument, s k fyrktalslängder från slutet av 1800-talet. I dessa antecknades varje röstberättigads rösträtt baserat på det antal fyrkar* man var åsatt. Min morfar finns upptagen i röstlängden med 1 fyrk samt noteringen ”äger ej rösträtt”.
Föreställ dig att du ska rösta i kommunalvalet. Du går fram till valförrättaren som slår upp ditt namn i röstlängden och konstaterar att du har 42 röster. Gott tänker du och avger dina röster. Nästa person som ska rösta är löjtnant Liljenstolpe. Han äger flera gårdar, kvarn mm och kan därför avge hela 487 röster. Därefter kommer en representant för ett bolag och avger bolagets 1054 röster. Morfar däremot hade inte tillräckligt med fyrkar för att överhuvudtaget få rösta. I kommunen fanns det totalt 4580 röster och 172 röstberättigade, alla män. I dag känns väl detta mer eller mindre obegripligt men det var en realitet för bara tre generationer sedan innan demokratin infördes.
Det vi nu tar för givet, en person en röst, är alltså ett ganska sent påfund. Morfar funderade nog inte på varför han inte hade någon rösträtt men med tiden blev han hemmansägare på en gård som medförde 33 fyrkar.
De gulnade dokumenten har troligen blivit kvar i skolan efter valet till kommunalstämma 1886 och dykt upp 138 år senare när nyare ägare städat ur. Det kan vara både roligt och lärorikt att gå på loppis.
*Fyrk var ett mått på hur stor rösträtt man hade och hur mycket kommunalskatt (kommunalutskylder) man skulle betala. Fyrkarna beräknades med utgångspunkt från förmögenhet och inkomst, en föregångare till dagens skattekronor. För ett torp åsattes 1 fyrk för vart tionde öre man betalade i så kallad bevillning som dåtidens statsskatt kallades. Morfar hade en bevillning på 10 öre och åsattes alltså 1 fyrk. Källa: Nordisk familjebok 1882.
Fotnot:
Allmän och lika rösträtt infördes i Sverige under åren 1918-1921
Citat från stockholmkällan.se:
”Ogifta, myndiga kvinnor som hade tillräckligt mycket pengar kunde rösta i kommunala val sedan 1862. Men så fort hon gifte sig med en man blev hon omyndig igen och förlorade sin rösträtt.”
