De satt i flera veckor och drog lådorna i byrån ut och in, andra var klädda i grova byxor och nötte klädseln på stolar, en tredje släpade en gobeläng efter en bil för att ge den en slutlig antik touch.
Det är Sven Aurén som i sin bok mitt fönster i Paris, beskriver hur den ökande efterfrågan på antikviteter under 1920-1930- talet, skapar en ren industri för förfalskade antikviteter. Det fanns ett fyrtiotal fabriker i Frankrike, några av dem hade flera hundra anställda. Här tillverkades det fina reproduktioner, som efter att ha utsatts för lämplig behandling, såldes som äkta vara i antikvitetsaffärerna, till exempel gamla speglar med fint skulpterade ramar. Glaset hade den rätta äldre lystern och det fanns damm i sniderierna. Enligt Aurén är endast en av tusen antika speglar på marknaden i Paris på 1950-talet original. För att bli så trovärdiga som möjligt tillverkades föremålen av gammalt trä från billigare äldre möbler. Skickliga hantverkare kunde sedan ägna en månad åt att tillverka föremålet och det lönade sig ändå för säljaren. När lönerna började stiga upphörde tillverkningen men det cirkulerar säkert fortfarande förfalskade antikviteter. En del av dessa har troligen även hittat vägen till Sverige
Enligt Auréns källa, en fd ägare till en antikvitetsindustri kunde en 1500-tals gobeläng tillverkas på följande sätt:
Först skickar man en skicklig konstnär till Musée de Cluny i Paris för att göra några skisser av de berömda vävda tapeterna föreställande damen med enhörningen.
Därefter utarbetas mönstret till en ny gobeläng utifrån skisserna men utan att göra en exakt kopia. Hos en vävare i gobelängstaden Aubusson beställer man en gobeläng med detta mönster. Gobelängen vävs med en äldre typ av garn. När gobelängen efter 10 månader är klar påbörjas processen att göra den antik. Gobelängen spänns upp på en vägg med flera rostiga spikar för att ge intryck av att den har flyttats flera gånger. Sedan sätter man igång med att tona ner färgerna med hjälp av ultraviolett ljus. Kanterna täcks med trälister eftersom dessa oftast är bättre bevarade på gamla gobelänger. För att få autentiska skador i väven bombarderar man den under två dagar med gammalt takgips, hänger upp den i en rökkammaren och besprutar den med konstgjord flugsmuts. Processen avslutas genom att gobelängen nattetid släpas efter en bil i tre mil varpå man vänder på gobelängen och släpar den tillbaka.
Efter en avborstning är nu 1500-tals gobelängen klar att synas av köparens expert som blir stormförtjust. Enligt uppgift så hänger den fortfarande som en klenod i den stenrike köparens hem.
Man hade många metoder att lura experterna, bland annat framställde man sju olika sorters flugsmuts som skulle avspegla olika tidsperioder. Men gammalt damm går inte att tillverka på konstgjord väg, så man köpte kryptan i en nedlagd kyrka och hämtade autentisk damm därifrån för att lägga i möblerna.
Antika byråer tillverkades av enklare gamla möbler. Man använde gamla verktyg och äldre typer av lim. 10 arbetare i fabriken ägnade sig åt att dra lådorna ut och in i flera dagar, för att få det rätta slitaget. Som pricken över i-et försågs lönnfacken med ett gammalt spelkort eller en hårlock. Byråns kortsida solblektes med uv-ljus och nyckeln till byrån försågs med en platta av ben med en fantasieggande text exempelvis ” secretaire de la madame comtesse”.
Ett annat exempel handlar den gamle greven som ville ha ett gammalt och slitet parkettgolv till sitt palats. Det ordnades genom att man nytillverkade ett golv efter gammalt mönster som därefter lånades ut till en dansbana. Efter några månader hade parketten fått en fin patina och kunde senare beundras i palatset för sin månghundraåriga glans. Grevens gäster kunde säkert föreställa sig hur det nobla folket vid solkungens hov en gång hade dansat över de bonade golven.
Själv har jag sett bara ett fåtal förfalskade antikviteter i Sverige. Men om de har tillverkats med så raffinerade metoder som de Aurén beskriver så kanske jag har sett en hel del utan att ha vetat om det. Men det man inte vet om lider man inte av som bekant.
Den sortens förfalskning kan väl knappast löna sig nu när antikviteter är så pass billiga. Intressant tema för en deckare!
Ja, Jan Mårtenssons Homan har säkert handlat om förfalsknkngar i någon bok.